söndagen den 27:e december 2009

Tuzla Airbase och flyktingarna

Jag har inspirerats av Morgonsur att publicera något litet om Bosnien och Srebrenica-flyktingarna är något som var viktigt för mig:


1995
Jag jobbade mycket i bataljonens stridsledning under den här perioden och fick förstahandsrapporter om vad som hände där ute. Det var frustrerande att inte aktivt agera mot överträdelserna. Vi hade blivit stoppade och påskjutna i månader av alla parter och nu så hade det gått ett steg längre! Det blev nästan för mycket.

Sent på natten mellan den 12:e och 13:e juli fick jag ett anrop från Tuzla Airbase (TAB), en gammal flygbas där vi var ansvariga för säkerheten. Det gick inte att flyga på basen pga hotet från BSA som hade ställningar på Vis-höjden där de med kuslig precision kunde leda in artilleri mot TAB:en. Det var skyttet där nere som anmälde att det började komma flyktingar till dem. Flyktingarna ville in på basen och tas om hand där. Vid den tidpunkten hade det kommit några hundra men det kom bara fler och fler. Vi fick skicka dit alla kompaniers larmstyrkor och annat folk som gick dit under natten. Klockan 0600 gick jag av mitt händelserika pass och gick i bås.

Tuzla Airbase, TAB
Sex timmar senare väckte plutonchefen mig och gav mig ordern att framrycka till TAB:en för att förstärka ledningen. Jag packade fort och gav mig av. Jag minns idag sista vägsträckan fram till TAB:en som något som jag sett på film, inte varit med om på riktigt. Det var folk överallt, tusentals. På vägen, i diket, överallt. De låg, de stod, de skrek och gnydde. Det var trasor och påsar här och där. Man kunde inte avgöra med blotta synen vilka av de liggande som var vid liv och vilka som inte var det. Det var spillror av människor, en masse, som väntade på att bli insläppta på basen. Det var små barn och gamla kvinnor och gamla gubbar. Alla tonåringar och vuxna män och kvinnor saknades. Senare kom det fram att de avrättats i Srebrenica. 8000 personer, de flesta obeväpnade hade iskallt dödats och grävts ner i naturen runt Srebrenica. Här på TAB:en var endast de som inte utgjorde något hot eller nöje.
I fållan där de fick vänta på insläpp försökte några stycken uppvigla massan mot oss FN-soldater men jag antar att folk var för trötta för att orka bråka. Några tog livet av sig där och då. De hängde sig så vi fick plocka ner dem.

Jag kom in på basen och åkte ut på flygrakan och hittade där en kapten jag kände sedan Libanon. Det visade sig att han skulle ta över ansvaret för situationen och det sammansatta kompaniet (Mike Lima) som upprättats för ändamålet. Hittills så hade ställföreträdaren för det danska stridsvagnskompaniet hållit ställningarna men nu måste han lösas av och Kapten S hade uppgiften. Kn S pekade på en dansk M113-vagn i ledningsutförande och sa till mig: ”Vad bra att du kommer. Sätt dig i vagnen och svara på allt som sänds till mig. Jag finns i tältet bredvid. Gör det du behöver. Stör mig endast om egna liv är i fara”.
Där satt jag och stridsledde ett kompani i mottagandet av en flyktingström. Jag skickade tolkar hit och sjukvårdspersonal dit, omfördelade folk för bevakning och för latringrävning. I efterhand så känns de timmarna som de bästa i mitt militära yrkesliv. Jag var navet i vad som där och då var det viktigaste i Europa, ja kanske till och med världen. Och vi gjorde ju något! Vi fick agera aktivt och göra något bra för stackarna som svikits av världssamfundet i Srebrenica.
Jag jobbade fram till klockan fyra på morgonen innan jag gick och la mig. En skyttesoldat hade tagit tältsängen som man hade ordnat för mig men han fick ligga kvar, för mig räckte det med liggunderlaget under stjärnhimmeln. Jag kommer faktiskt ihåg att det var helt stilla och stjärnklart. Värmen gjorde att det inte var några problem att ligga ute.

Latriner och beskjutning
Vi slussade flyktingarna genom en uppsatt sjukstuga, registrerade dem och gav dem tält att sova i på flygrakan. UNHCR stod för tälten men vi för manskapet. Det förekommer olika siffror på hur många flyktingar vi tog emot men någonstans kring 8000-9000 passerade igenom. Vissa stannade länge medan andra fortsatte, bland annat till UNHCR:s läger.

Apropå latringrävning så hände det en lustig incident efter några dagar. Vi hade med hjälp av grävmaskin gjort ett långt latrindike och lagt golv ovanför med hål i samt skynken runt och på så sätt skapat toaletter. Skynkena användes tyvärr att torka händer på varvid de blev ganska äckliga efterhand. Diket fylldes ju upp ganska snabbt under hålen i golvet och skitbergen där måste plattas ut så att mer bajs skulle få plats. Golvet lyftes bort och en stursk svensk soldat tog på sig stövlarna och klev ut i latrindiket och började skotta skit. Efter en stund fick hans kropp nog av ångorna varpå han svimmade, raklång ner i bajset. Fy fan!

Flyktinglägret hade funnits ungefär en vecka och jag var efter några dagar på Camp Oden åter tillbaka på TAB:en. Helt plötsligt gick en kulspruta kaliber 7,62 igång i närheten ochbevakningen ropade in till mig att det sköts på oss. Jag kommenderade folk i skydd genom att gå ut på alla system och kommendera ”Shelter” och ”Vagnsborg”. Jag rapporterade uppåt till VL och fick in rapporter att alla var inräknade, ingen av oss svenska var kvar utanför skydd.
Fan vad skönt, tänkte jag, alla klarade sig. Då slog det mig: Jag satt kvar i ett upplyst torn på ett flygfält med kulor vinande omkring mig. Inte bra. Jag la mig ner på golvet och drog ner handmikrotelefonerna så att jag kunde prata. Sandsäckarna skulle ta smällen.
Då glider dörren upp och en löjtnant tittar in och viftar åt mig att jag ska komma men jag skakar på huvudet och säger att jag måste bemanna utrustningen. ”Skyll dig själv då”, sa han, släckte lyset och ålade nerför trapporna och ca 100 meter tillbaka till sheltret. Han måste ha varit blå på armbågarna efter att ha ålat hela den vägen fram och tillbaka. Efter ett tag så avtog beskjutningen och vi kunde återgå till det vi höll på med.

Moskén och Pakbat
Under några dagar satt jag och tittade på när en delegation ur Pakbat II byggde en tältmoské åt flyktingarna nedanför tornet. På lördagen så skulle Izetbegovic komma på besök och då skulle moskén vara klar. Dagarna gick men ingen moské blev till.
Till slut så ledsnade någon, oklart vem, och gav order till Mj J, som nu ledde verksamheten på TAB: ”Bygg klart moskén”.
Mj J var av annan uppfattning och jag satt på första parkett då han ordervägrade: ”Aldrig i helvete att jag bygger moskén”, klargjorde han för Översten.
Då kom en skriftlig order från Sektorchefen, en general, och Mj J föll till föga och började bygga på fredag morgon. På kvällen var arbetet klart så en Pakistansk imam eller något sånt, kunde rena moskén från spåren av oss kristna och kvinnor dessutom. Det som Pakistanierna inte lyckats med på fyra-fem dagar gjorde svenskarna på en dag.

På lördagen kom Izetbegovic på besök och han var mycket tillfreds med vad vi hade gjort för att hjälpa flyktingarna och uttryckte sin beundran. En amerikansk major som fanns på plats var inte lika positiv utan gick ut i CNN och kritiserade svenskarna och tog själv på sig äran.
Efter det att CNN intervjuat Izetbegovic och sanningen uppdagades så fick majoren order hemifrån att krypa till korset och ta tillbaka det han sagt.

Moskébygget var inte det enda fel som Pakbat orsakade. En kväll så ropades jag upp av ett OP på basen. ”Kalla hit MP, eller jag skjuter ihjäl ett par ’pakkar”, fick jag på radion.
På min fråga vad det var som skedde så fick jag svaret: ”Pakistanska soldater köper avsugningar av flyktingbarnen. De byter kepsar och godis mot sex. Om inte Militärpolis är här inom fem minuter skjuter jag. Och jag skjuter för att döda!”
Jag ringde upp MP och de åkte på en gång. Fy fan, vad förbannad jag blir när jag tänker på det.
Samma vecka så våldtogs en manlig Jordansk officer av två pakistanska soldater på TAB:en. Dessutom så sålde ”pakkarna” diesel och bensin till locals. Att man tvingas jobba med såna!

Mot slutet
BiH var inte nöjda med att folket började tycka väl om UNPROFOR utan försökte få flyktingarna att flytta från TAB. Vi ville också att de skulle flytta så att vi blev av med dem. Några utvalda åkte till ett annat flyktingläger för att reka men återvände till TAB med budskapet att de hade det bättre hos oss och skulle därför stanna. Typiskt.
Två dagar senare landar ett antal artillerigranater på ena banänden på TAB:en och
flyktingarna valde att flytta från osäkerheten på flygrakan till UNHCR:s flyktingläger. De var borta och vi är väl många som misstänker att BiH var de som sköt de där granaterna i syfte att få bort flyktingarna och misskreditera både oss och serberna. Hade det varit serberna så hade de nog skjutit mitt på eller i bortre änden på fältet i stället för i den ände där inga människor fanns. Inga döda men full politisk pott för BiH.

Legend:
BSA = Bosnienserbiska Armén
BiH = Bosnienfederationen

15 kommentarer:

  1. Det jag tycker känns bra när jag läser både dit och Morgonsurs inlägg är den senaste tidens ambitioner från båpde Kroatien och Serbien att gå med i EU. Det är bara tio år sedan Belgrad bombades, så under kan faktiskt hända.

    Detta gör att man trots allt kan ha förhoppningar i Afghanistan, även om det där saknas en bra legitim regim att samarbeta med.

    Sjäv så har jag ofta undrat vad det är som driver länder som bl.a. Pakistan att skicka ut "fredsbevarande" trupper. Men jag tror helt krasst att det enda syftet för deras del är att få en smula stridsträniong innför nästa krig med Indien.

    SvaraRadera
  2. Ett välskrivet inlägg. Jag tror att det är av stor vikt att du och morgonsur beskriver bosnienkriget sådant det var. Ett för de flesta okänt kapitel, särskilt för oss som inte har vår dagliga gärning på terra firma.

    FN betalar för de trupper ett land avdelar. I Pakistans fall betalar FN mer än vad trupperna kostar, om jag förstått saken rätt. En ekonomisk transaktion. Stridsträning kan de numera få på hemmaplan.

    SvaraRadera
  3. Allt som hände kring TAB kan utan vidare bli en läsvärd bok. Har hört många intressanta historier kring oförskämt dryga CNN-reportrar, stöddiga amerikanare samt de olika nationernas mer eller mindre modiga piloter och soldater. Men tyvärr så är vår svenska allmänhet fullständigt ointresserad av modern historia (om den är svensk)... /Norna

    SvaraRadera
  4. Ja, det hände mycket under de första bosnienåren, så mycket att det inte hanterats på ett bra sätt. Det finns väldigt många oberättade historier.

    SvaraRadera
  5. Det var ett tag sedan, men bilderna, lukten och ljuden kommer tillbaka...

    SvaraRadera
  6. Skitlukten framför allt, särskilt då man grävde latriner. Jag har många intressanta upplevelser från TAB:en. Blandannat då serberna började skjuta granater och en kompis som tog en joggingrunda slog världsrekord att hinna in i PBV:n, detta var före flyktingarna. Eller då jag stod som vakt vid gaten och granten som slog ner på barnens dag och dödade 70 barn och ungdomar, hörde smällen på avståd. Det finns mycket man kommer ihåg och mycket man glömt också

    SvaraRadera
  7. Egentligen borde de skrivas en bok om krigsbataljonerna BA01 till BA04 i Bosnien. Det finns så mycket otroliga grejer som man upplevde, jag kan inte än idag fatta att vi kom hem utan förluster.

    SvaraRadera
  8. Jag var på Ba02 och minns det som igår trots att det var 18 år sedan. Framförallt alla lukter, både angenäma och mindre angenäma. Jag minns känslan på kompaniet och patrullerna, eskorterna och Op-tjänsterna veckor i sträck. Jag minns den dåliga maten. Tack och lov för att det fanns Bullens Pilsnerkorv att tillgå. Jag "bokförde" mina burkar och räknade ut att jag unders 7 månaders tid gjorde av med i snitt 1,5 burkar /dag :) Tack Bullens för att ni gjorde min tid på Balkan uthärdlig ;)
    Men jag minns även flyktingarna, beskjutningarna som var frustrerande i och med att man sällan såg varifrån det skjuts, så man kunde besvara elden. Mycket frustrerande med den adrenalinhalten i blodet som uppstår blixtsnabbt när någon skjuter på en....
    Jag trivdes inte speciellt bra på Balkan men var och är fortfarande stolt över att ha varit där under de åren, och förhoppningsvis gjort någon nytta för de utsatta. Stämningen var inte speciellt bra där. Inom gruppen-plutonen-kompaniet var den förstås bra men stämningen i området var obehaglig och vi litade inte på någon utomstående. Stämningen blev hotfull fler ggr och med den frustration. Vi var ju faktiskt där för deras skull....
    Jag trivdes mycket bättre i Libanon på L-116:s Swed Eng Coy i Jwayya. Därifrån har jag bara bra erfarenheter trots att vi blev beskjutna mycket mer där, totalt sett. Landet och befolkningen där var underbara och de mindre underbara Israelerna hade vi inte så mycket med att göra.
    Faaan vad jag längtar iväg igen på något liknande! Men åldern börjar väl sätta sina käppar i hjulet för det......

    SvaraRadera
  9. Intressant att läsa och förhoppningsvis så börjar allt fler dela med sig av sina erfarenheter och historier. De förtjänar att spridas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att du har varit med om en del CS och du är välkommen med gästinlägg.

      Radera
  10. Vi gick en patrull runda på natten i tältlägret på TAB. Gick förbi ett tält där det satt några kvinnor och en pakistanier utanför.Frågade vad han gjorde där? Han svarade inte utan försökte gå där ifrån.Hör någon gråta ifrån tältet.Jag tittar in och ser en pakistanare som förgriper sig på ett barn. Det slår helt runt i huvudet på mig,jag drar ut honom i håret och kolvar honom i huvudet. vi över öser honom och hans kamrat utanför med sparkar o slag........ Dagen efter så kom det ut ett meddelande från staben att man ej fick göra patruller i tält lägret längre för att några pakistanare hade blivit överfallna av locals inne i tältlägret........ Jag kommer aldrig att glömma detta i hela mitt liv,när jag tänker på det så känns det som igår.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hemska minnen... Det var mycket som var galet där.
      Jag har skrivit ett inlägg med anledning av den där typen av händelser under FN-insatser. http://cynismer.blogspot.se/2012/01/fn-problemet-sjalv.html

      Radera
  11. Gåshuden kommer, starkt inlägg.

    SvaraRadera
  12. Cynisk, bra berättat! Jag känner stolthet och beundran över den insats som du och övriga uträttade dessa dagar under sommaren 95.

    /T14

    SvaraRadera
  13. Jag fick följande kommentar på ett annat sambandsmedel:

    "Min pluton (AT) beordrades tillbaka till camp under dag 1, dag 2 åkte vi till TAB och där blev vi kvar i 11 dagar.
    Den berömda skitgropen kommer jag ihåg, för jag var där och tänkte för första gången i mitt liv ordervägra. Det kom något befäl från YL och skrek att ingen jävla svensk soldat går ner i gropen!

    Beskjutningarna "smallarms" är också bekant, för då var jag ute på patrull!

    När flyktingarna skulle iväg gav AT1 oss valet att slippa se skiten, de som inte klarade av vi inte fick lägga oss , skulle slippa följa med ut på runway. Ingen sa ifrån och jag hade rejäl puls, för jag visste att det skulle bli obehagligt. Fan vad skönt när inget hände
    När vi fick marschorder tillbaka till camp satte vi oss ner i pbv och jag fällde en tår, bara tailgunner stod kvar uppe i vagnen."

    SvaraRadera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.