torsdag 1 april 2010

Historier är till för att berättas - Uppdaterad


För ett tag sedan sprang jag ihop med Johanne Hildebrandt. Hon skulle bli medaljerad och var väldigt glad för det. Jag tycker att det är kul att hon uppmärksammats. Hon ska tydligen skriva en bok och ska hämta en del (allt?) från Afghanistan-insatsen och FS19. Det ska bli väldigt intressant att läsa det.

Anders Karlsson är en som skrivit om att göra internationell tjänst. Hans bok Alfa Sierra handlar om hans tid som gruppchef på 9.kompaniet på BA01, den första pansarskyttebataljonen i Bosnien 1993-94. Där återger han på ett lättsmält sätt insatsen utifrån ett individperspektiv.

Jonas Waern har också skrivit om internationell tjänst. Waern var chef för den multinationella brigaden i Katanga och chef för den svenska bataljonen på Cypern. Han har skrivit om bägge de insatserna i sina böcker "Katanga" och "Cypern". Jag vill särskilt rekommendera den förstnämnda.

Det finns några böcker till: Alpha Tango och boken om Stig von Bayer men annars är det ganska tunnsått med historier och berättelser om och från internationella insatser. Det är synd eftersom det finns massor av intressanta berättelser som skulle kunna ge både kunskap och intressant läsning. Varför berättar inte folk?

När man kommer hem från sin första mission så har man samlat på sig intryck i massor men det finns ingen som är intresserad i mer än fem minuter. Det tror jag att de flesta veteraner har upplevt. Man blir snabbt ointressant för oinsatta eller sedd som ett freak som borde läggas in.
När man kommer hem från sin tredje så försöker man inte ens prata om det utan man säger bara "det var OK" och fortsätter att prata om gräset på Ryavallen.
Folk utanför det militära har inte det intresse som dessa berättelser kräver. Berättelserna kan inte återges i muntlig form eftersom de är så omfattande och innehåller så mycket känslor, otäckheter och detaljer. Berättelserna är bättre i bok- eller filmformat. Det är uppenbarligen svårt att skriva böcker och att få till en film är bedömt än svårare. Därför ställer jag lite hopp till bloggar men framförallt de som är hyffsat aktiva skribenter på olika media, som exempelvis Johanne Hildebrandt.


Jag vill rekommendera boken Uppdrag Utland som har samlat berättelser från olika personer med olika internationell erfarenhet. Den är en bra ansats till ökad överspridning och erfarenhetshantering men framförallt väldigt intressant läsning.

Jag vet att det finns fler därute som är i stånd att skriva om sina insatser och mitt budskap till er är: Skriv! Skriv för min skull och för andras men framförallt för er egen skull.
Man behöver inte vara journalist eller äventyrare för att göra det utan även vi vanliga kan berätta.
Jag vill ta del av era erfarenheter och läsa om era äventyr. Jag vill minnas mina egna missioner i skenet av era. Helt säkert är jag inte ensam.

Dina historier är till för att berättas!

Uppdatering 2/4 11:30

I hyllan hittade jag just FMLOPEs "Skarp Insats - Erfarenheter för att utveckla ledarskapet" som ska ses som "Ett bidrag bestående av verkliga händelser för att omhänderta ledarskapserfarenheter före, under och efter insats."
Det är en bra skriftsamling, även om upplägget känns stelt. Case-metodiken har säkert plockat fram russinen ur kakan men det känns lite för stelt och obekvämt. Historierna har skalats av kontexten.
Jag hade gärna sett samma erfarenheter presenterade som berättelser snarare än case och helst utan formell koppling till det besmittade ämnet Ledarskap. Jag tror att det hade gett mer då. Återigen är budskapet att berätta, spara inga detaljer och låt inte disposition, förväntningar och Jante begränsa dig!

8 kommentarer:

  1. Waerns "Katanga" är en av de mest självförhärligande självbiografier jag läst, men helt ok ändå.

    SvaraRadera
  2. Du vet vad man säger: "Ödmjukhet är första steget till självförnekelse."

    Måhända är det så att du har rätt men det är ändå bra läsning. Jante ska inte få ligga som en våt filt över berättelserna.

    SvaraRadera
  3. Håller med. Upplevde precis samma när jag kom hem; artighetsfrågorna -> svaren som blev för långa för att jag trodde individerna verkligen ville veta -> de snabba ämnesbytena ("Öhh, tack, tack, tack för det, men nu måste vi diskutera den här skrivelsen som HKV har skickat ut....").

    På olika enheters begäran höll jag också ett antal föredrag om mina upplevelser, bla. på FHS för kaptenerna. Ibland efteråt fick jag höra att fleras reaktion varit: "Den dj-ln blåljuger..." I själva verket berättade jag bara de enklaste, minst upprörande detaljerna eftersom jag inte trodde mina yngre kolleger var mentalt förberedda för den ocensurerade sanningen.

    Ack, så rätt jag hade.

    SvaraRadera
  4. Det är alldeles uppenbart att historierna måste berättas. Stå på dig BosseB!

    SvaraRadera
  5. Nu Bloggoff, är du för hård mot Waern. Jag upplevde intet av detta i boken. Jag tror jag måste ta fram den, den känns aktuell i sin avlägsenhet. En mission där svenska stridande förband stod mot välutrustad motståndare med hjälp av svenska flygstridsförband. En sorgligt blank del av försvarsmaktens minne.

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  6. Jag jobbar på saken. Det får väl ta den tid det tar.

    Jag håller med om att det skrivs för lite, men det finns nog som Bosse B påpekar lite Jante, som gör att man inte vill berätta. Beskyllningarn om att överdriva och ljuga kommer nog som ett brev på posten.

    Jag har också hållt föredrag m m. Även om jag alltid försökt återge allt så sanningsenligt som möjligt - och dessutom för att inte minnet skall driva iväg och förhärliga alltid försökt stötta mig mot dokument skrivna i omedelbar anslutning till händelserna - får man försöka 'underdriva' allt för att någon ens skall tro på hälften av vad man säger.

    Folk tror man ljuger när man berättar om hur bisarr sanningen kan vara och vilken tur man kan ha. I synnerhet vägrar många svenskar ta till sig att inte alla svenska soldater inte gråter, kissar i byxorna och lägger benen på ryggen vid första motstånd.

    Det tycks vara otäckt, rentav råder tankeförbud mot, att tänka sig att även svenskar kan vara ypperligt professionella soldater väl i klass med de bästa i världen.

    Jag tyckte faktiskt heller inte 'Katanga' var särskilt sjävlförhärligande. Och jag instämer i att Kongo fått alldeles för lite utrymme i vår historieskrivning. Det är väl skammen över att även svenskar kan strida som slår igenom även här, misstänker jag...

    /Morgonsur

    http://morgonsur.wordpress.com

    SvaraRadera
  7. Tycker precis som "Cynisk" det borde komma fram fler som skriver om sina upplevelser.
    Här följer några som jag samlade på mig under mitt arbete med min bok om Fredskockarna.
    Jimmy Juhlin Alftberg (Alpha Tango) har också skrivit om sin tid i Libanon, "God morgon Camp Carl Gustaf".
    Bo Pellnäs "Utan slut" om sina erfarenheter på Balkan.
    Bengt Rahm "Under FN:s Fana" Kongo 60-61
    Erling Hedin "De blå baskrarna från Ekshärad", 17 st FN-soldaters upplevelser, alla från Ekshärad.

    SvaraRadera
  8. Tack för tipsen Veteran!
    Fler boktips (motsvarande) välkomnas.

    Var får jag tag på "De blå baskrarna från Ekshärad"?

    SvaraRadera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.