tisdag 15 november 2011

Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv

1.Lt Ring, ROTC


Tidigare, i värnpliktssystemet soldatfabrik, kunde officeren alltid bygga sitt ledarskap och sin image på att han eller hon ALLTID hade mer erfarenhet än den värnpliktige soldaten. Oavsett om det var en nyexaminerad fänrik som stod framför truppen så hade han alltid gjort allt det som som soldaterna skulle göra. Nu, i det anställda försvaret, är situationen annorlunda. De många årens insatser i Afghanistan har gjort att vi nu har nått en punkt i Försvarsmaktens moderna historia där flertalet av de anställda soldaterna, unga specialistofficerarna och blivande officerarna har mer erfarenhet av stridssituationer och skarpa operationer än officerarna som är deras chefer och utbildare.
Detta är i många avseenden naturligtvis väldigt bra. Stridserfarna soldater och gruppchefer är ofta ryggraden i våra internationella insatser och stående förband och det är ofta deras rutin och erfarenhet som gör att plutonerna når de goda resultat så snabbt som de gör.

Detta medför dock ett antal nya företeelser och friktioner för organisationen, varav vissa är helt nya åtminstone för mig.

Vissa av dessa veteraner utvecklar en förmåga att betrakta alla nya utbildare de stöter på med stor misstänksamhet och misstro. En nykläckt fänrik som knappt är torr bakom öronen betingar inget högre värde som utbildare, men en kapten med tre missioner i öknen bakom sig går att lyssna på. Detta fenomen är kanske inte speciellt nytt, unga fänrikar har alltid haft en utmaning att nå fram till äldre och mer erfarna underställda. Det gäller nu lika väl som det gällde fänriken som var vagnchef på BA01. Skillnaden mellan dagens fänrik och gårdagens är utbildningen. Den akademiska utbildningen är inget som direkt hjälper dagens fänrikar i detta avseende utan snarare tvärtom.
Även vi med lite mer erfarenhet kan ha svårt att nå fram. Jag har själv utbildat veteraner i såväl stående förband, under rotationsutbildningar och under skoltiden, och jag har själv ofta upplevt misstänksamhet från ett litet antal veteraner.

Detta är väl egentligen inget problem som ett gott ledarskap och en god portion självförtroende inte kan lösa, men vad som är ett större problem är när veteranen inte vill lyssna på det utbildaren säger, trots att utbildaren har rätt. Kompetens inom ett område överförs inte automatiskt till andra områden. En soldat med ett stort antal strider bakom sig blir ju inte automatisk bättre på granatgevärets skjutregler för det, utan det kräver ju att han eller hon läser reglementen och instruktioner och övar med vapnet. Här kan jag uppleva att vi är på väg att få ett problem i FM. Ett antal veteraner kommer hem från insatsen med en bild av att "det där funkar inte i strid, så här måste man göra", och överför detta synsätt även på sin grupp. Beprövad stridsteknik, skjutregler och reglementerade order och kommandon sätts ur spel eftersom EN person i den gruppen eller det förbandet har dragit slutsatser utifrån sina inte alltid universella erfarenheter. När sedan en osnuten fänrik kommer och säger att granatgeväret skall nollställas på längre avstånd än 150 meter så är det lätt hänt att han avfärdas med ett nonchalant "150 meter funkade i Darzab".

Jag har en bild av att det förr i tiden var veteranerna eller "yxorna" som höll ordning på de yngre i grupperna. Åtgärder före körning, vapenkontroll och nollställning skulle gå RÄTT till, och det såg yxorna till. Nuförtiden när jag ser dagens förband så blir jag faktiskt oftare besviken på yxornas sätt att hantera materiel och fordon än vad jag blir på "pinkysarna".
Jag ser yxor som lägger nollställda granatgevär på fel sida på marken- PÅ sina nollställda riktmedel. Jag ser yxor som laddar granattillsatsen på fel sätt - säkrar EFTER att dom stängt eldröret. Jag ser yxor som laddar KSP90 på fel sätt- bandet ligger på först, SEN spänner man upp vapnet. Jag ser yxor som inte gör åtgärder vid förflyttning på rätt sätt utan rör sig runt med en klickad patron i kulsprutans varma patronläge. Jag ser yxor som intar dåliga skjutställningar och därför missar på längre avstånd än 100 meter, och svarar "jag gillar att sitta så här"...

Detta påverkar såklart de medlemmar i gruppen som INTE är veteraner utan mer "gröna" om uttrycket tillåts. I gruppens känsliga sociala spel så vill såklart ingen sticka ut och ta platsen som ärkepinkyn. Ingen vågar räcka upp handen och fråga om man är osäker på något utan man tittar på yxan och gör som han gör. Detta får till följd att INGEN längre är gruppens ordningsman, utan de unga lär sig fel beteende av de äldre, de som borde föregå med gott exempel.
Om några år när dagens pinkys är den tidens yxor, hur blir det då?

Nu vill jag understryka att detta inte rör ALLA yxor. Majoriteten är fortfarande bra, men det börjar bli oroväckande många som beter sig så som jag beskriver ovan.

Vad är dina erfarenheter?
Hur upplever du sitationen?
Hur har vi kommit hit, och vad kan vi göra för att vända situationen?

Jag vill gärna höra synpunkter från er alla- utbildare, yxor, pinkys och övriga.


/Parabellum

17 kommentarer:

  1. Jag har inte någon större omfattning utsatts för såna här olater men känner igen fenomenet. Det förekommer även i andra sammanhang. Under KFÖ:er och Hemvärnsutbildning var det ganska vanligt att den inte helt purunge soldaten ifrågasatte sina yrkesbefäl.

    Att utbilda vuxna är annorlunda än att utbilda "unga vuxna" eller äldre ungdomar. Därför finns en egen disciplin inom pedagogiken som omfattar detta: Vuxenpedagogik.

    Utbildning av värnpliktiga under GU hade andra krav än den vidareutbildning som sker av rutinerade yxor. Det gäller att nyttja andra didaktiska grepp för att nå fram men när man gör det når man också än högre kunskapsmässigt.

    Har man en särskilt jobbigt onyanserat initiativrik medarbetare kan man utse denne som säkerhetsman med ansvar för att nagelfara all verksamhet. Denne får då uppgiften att kontrolläsa SäkI och bedöma övningsplanerna. En viktig uppgift som kanske kan lyfta individen och verksamheten i stort. Det fungerar inte alltid men det gäller att hitta lösningar som passar både förband och individ.

    Erfarna medarbetare ställer höga krav på sina chefer och utbildare. Det gäller att möta de kraven. Försvarsmakten är nog inte helt i fas i det här avseendet heller.

    SvaraRadera
  2. Jag håller med, det är rätt så jobbigt att anses som mindre vetande eller rätt och slätt "idiot" för att man som oerfaren tro att man skulle kunna lära de erfarna något.

    Jag undrar om det inte har något att göra med hur utelämnad soldater längst ute på insatslinan kan vara. Följa order och bryta mot ordern att inte bryta mot säkerhetsbestämmelser och lagar. Eller att inte följa ordern i första läget. Hur man än vänder sig så sitter röven bak.

    Men varför skulle en "Yxa" bry sig om att följa regler när våra överordnade inte bryr sig? Jag tycker mig förstå att man inte i början konsoliderat kunskaper och förståelse innan mission/insats, därför växer det fram en hemsnickrad förståelse för vad som fungerar. Det har räddat livet på dessa soldater, de har sett hur väl det har fungerat. Jag tycker mig också hur anställda kollegor talar illa om de okunniga som inte varit ute och sett "verkligheten".

    I mångt och mycket har man ifrån försvars och politikledning visat oprofessionalism i regelskrivning och implimentering. Utbildare har inte tid att lära ut tillräckligt och dessa har en jargong som inte skulle kunna accepteras på många ställen. Truppförare ute spelar någon form av soduku med vilka regler som går att följa och vilka som anses viktiga att följa och hänvisar sitt handlande till att "dom som bestämmer inte förstår".

    Jag tror vi måste visa en professionalism i hur och vad vi gör. Det är inte OK att skylla brister och dåliga förberedelser på andra. Vi måste kunna bita ihop och svälja stoltheten. Som parentes kan jag använda detta som ett argument till separata mässar, vi måste kunna ventilera frustration bland jämlikar utan att andra skall behöva ta negativa intryck. Om någon börjar gnöla om korkade regler under förberedelser så måste det kväsas. Ja överlasta gärna en galt men beordra då utökad daglig tillsyn, förkorta intervallerna för månadstillsyn, lös problemet på ett professionellt sätt.

    Vi har en fördel att vi alla nu skall vara yrkesmän, utnyttja detta för att kräva professionalism. So what om förbandet behövde två extra veckor på sig att uppnå fullgod status, soldaterna är fortfarande kvar, de har inte muckat.

    Något svamligt men jag hoppas budskapet går fram.

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  3. Förr i tiden så fick den yngre officeren en god träning att hantera äldre soldater vid KFÖ antingen i befattning eller som instruktör.

    Fd officer

    SvaraRadera
  4. Kunskapen om hur man utbildar vuxna (jämfört med ungdomar) är något som fortfarande borde finnas kvar i organisationen sedan värnpliktens dagar.
    Förmodligen har enstaka 'ubåtar' ute på de olika utbildningsgrupperna en hel del att bidra med här, om man besvärar sig att lyssna på dem.

    Men förmodligen är det roligare att uppfinna hjulet igen, eller importera ett brittiskt eller amerikanskt hjul.

    SvaraRadera
  5. Jag känner igen mig i Parabellums och J.K. Nilssons kommentarer. Håller med de grundargument som anges där.
    Vår unga medarbetare blir veteraner och vet bäst väldigt tidigt i sin karriär. Fokuset på individen är också tydligt hos de yngre. Men kunskaperna om detaljerna är betydligt ytligare än vad jag upplevde mina egna. Men de har ofta inga problem att hävda sina kunskaper gärna med "så gjorde vi i Afghanistan".
    När jag var ung och opponerade mig, krävde det att jag var påläst. Min första kompanichef gjorde ett chefsbesök när jag var ny fänrik och konstaterade att mina soldater hade osäkrade vapen vid färdigställning. Det tyckte han var fel. Jag stod på mig att så stod det i reglementet. Ordern blev att redovisa detta för honom när jag kom in från skjutbanan. Efter att ödmjukt visat honom AR1, SoldF och SkjutR A erkände han att han hade fel.
    Nån gång slutade utbildare att läsa reglementen vilket ledde till utökade instruktioner (SäkI) och brukarutbildning, instruktörsutbildning och examinatörsutbildning. Detta beror på både felnyttjande och överlevnadsinstinkt hos skolor och centra. En ung kollega vågar knappt röra ett järnspett om denne inte har minst brukarutbildning.
    Soldaterna gör vad deras chefer gör. Föregångsman är inte bara att sitta och spela PS3 med truppen och kalla dem vid förnamn utan faktiskt efterleva de reglementen vi har. Desto yngre man är desto mer påläst måste man vara. Vi måste våga säga till när soldaterna/kollegorna hittar på eget.
    Ett problem är ju givetvis att den effektiva utbildningstiden har minskat maa arbettidsreglerade veckor. Ett annat är att soldaten ska kunna allt och systemen är mer komplicerade. Visst är det mer prylar men jag upplever ofta att den ansvariga skolan / centret ser till att det är en rejäl utbildning. Jmf, min första mission var utbildningen på GW 8 timmar nu är det 67 timmar.
    Vad är då lösningen? Ge soldaterna mer ansvar men se till att kontrollera och rätta till. Veteranerna måste få möjlighet att sprida sina kunskaper men som chefer ska vi kontrollera vad de kommer att säga.
    Problemen är när veteranerna börjar sprida uppfattningar och lära ut metoder som inte följer eller relaterar till reglementena. Tyvärr har det spridit sig en kultur att man måste visa att man är en veteran genom att kommendera fältlystnad på sig själv och stå över reglerna.

    Johan J
    Chef, utbildare och veteran

    SvaraRadera
  6. Jag ser det som en kulturell fråga där ledaren och chefen måste fastställa att regler och reglementen gäller samt så måste alla chefer måste vara föregångsmän genom att vara lojala mot systemet. Det ska inte vara acceptabelt att en soldat beter sig som ovan och gör som "denne känner för". Det här är en försvarsmakt och inte ett dagis så gör som du ska göra! Men det är viktigt att chefer och ledare förankrar varför verksamheten skall bedrivas på ett visst sätt, exempelvis genom att hänvisa till MSS(motsv.) för stridstekniker och så vidare.
    Jag upplever det lättast att nå fram till nya, "gröna" (se ännu ej förstörda), individer som gör i stort som de blir instruerade och hoppas att chefer för de som tar emot GMU:are är nitiska när det kommer till att följa de stående ordrar samt regler och regementen för att se till att etablera en kultur som främjar förbandet och i förlängningen individen; Inte tvärt om!

    Jag ber om ursäkt om jag är otydlig.

    /Johan K

    SvaraRadera
  7. Jag är Gammelyxa och jag känner tyvärr igen mig i det du skriver. Många slarvar med grunderna och gör ett dåligt jobb helt enkelt. Varför vet jag inte, men jag har en teori.

    Förr i tiden, jag pratar Bosnien och tidiga Kosovo, så var det riktiga förbandstyper som skickades ut. Det var mekskkomp 302 med samma utrustning som hemma. Soldaterna och befälen kände igen både förbandsorganisationen och materielen som ingick.
    Nuförtiden så har vi ett förband som inte liknar något annat i FM, det enda som har viss likhet är väl CV90-plutonen.
    Visa mig reglementet som styr upp en skyttepluton med tre patgb203 och två galtar? Visa mig reglementet som styr upp stridsgrupperingsformer för OMLT under mentorering? Visa mig reglementet som styr upp användandet av CQB-siktet eller den nya laserpeken?
    Svaret är att det inte finns, och finns det s har jag inte sett det efter ett ANTAL vändor i sanden.
    Lägg på bristen på reglementen med att många officerare som åker faktiskt inte har speciellt lämplig bakgrund. Ärligt talat, inte hade ni väl satt en pansarskytteplutonchef att vara HAWK-plutonchef skarpt med bara ett par veckors träning? Det är inte proffsigt.
    Lägg sedan på detta utrustning som faktiskt inte håller måttet. Nu har vi fått en bättre stridsväst, men den gamla gick faktiskt inte att använda och lösa uppgift samtidigt. Jag lyckades inte i alla fall.
    Överlastade galtar nämndes också, det var samma visa när vi körde TLC eller för den delen GW i Kosovo.

    Detta gör att att en nybyggaranda av uppfinningsrikedom sprider sig i leden. Jag skall finna vägen eller skapa den, typ.

    Därför måste fingertoppskänsla finnas. Vissa regler måste vi bryta mot för att kunna fungera men andra får vi absolut inte bryta mot. Vem avgör skillnaden? Chefen på plats.
    Lösningen är alltså att ha bra chefer. Enkelt va?
    Som jag ser det är det i slutändan en fråga för er officerare. Ni måste vara duktiga på ert skit OCH även vårt för att kunna ha fingertoppskänslan att styra upp verksamheten. När ni är osäkra i ert jobb så tar den självsäkre bassen över, och han har inte alltid rätt.

    SvaraRadera
  8. Även jag är gammelyxa och förstår problemet. (har säkert varit en del av det ibland också)

    Vi som gjort många missioner och lärt oss vad som är viktigt under insats stör oss ibland på paragrafryttare som lägger vikt på (vad vi anser) är mindre viktigt.

    Jag tror problemet hänger samman med att det inte lyssnas tillräckligt på oss. Och då skiter vi i att lyssna på er. När det väl gäller vet jag vad som funkar.

    Det bästa vore att mötas på mitten. Klart som fan yxan ska ta hand om materielen och göra rätt, men när man blir ifrågasatt varför man inte rakat sig i öknen slutar man lyssna på människan. (true story)

    SvaraRadera
  9. Problemen kommer ju alltid när nån ska lära gamla hundar sitta eller utbildaren inte är lyhörd nog att kunna konsten att lyssna men rätta utan att att det blir kontroverser, det KAN ju vara så att alla har nånting att lära av varann men det får givetvis inte gå ut över säkerheten.
    Jag var HDRVPL (malaj-grå arbetskraft) i slutet på 70-talet och hamnade på Utö skjutfält där vi i den styrkan gjorde lite av varje. Jag sökte mig mest till verkstan då jag alltid varit en jävel på att fixa och lappa och laga. Visst, jag kanske inte var reglementsenligt klädd alla gånger (sällan var det) men det gick ju inte ut över varken verksamhet eller säkerhet. Jag tillbringade mycket tid i verkstan utanför tjänstetiden just för att jag hade kunskap och istället för att pösa i soffan framför dumburken om kvällarna och fick efter några kontroverser med högre befäl erkännandet en söndagsnatt när jag ensam höll på att pipa om 6 Centurionstridsvagnar som någon glömt bort att dom skulle användas påföljande morgon. Efter den natten slutade alla att klaga, folk började lyssna på mig och vi löste problem som uppstod tillsammans och helt plötsligt flöt verksamheten som den väloljade organisation den borde varit från början.

    Vad jag ville säga med mitt svammel var att man måste lyssna på varann, en dag träffar man på någon som är bra mycket yngre med ett helt annat tänk och helt andra erfarenheter som man kan dra nytta av. Inget är så bra att det inte kan göras bättre MEN laga inget som inte är trasigt.


    //Teknikern

    SvaraRadera
  10. Intressanta kommentarer, tackar för dom!

    Jag vill i inlägget egentligen inte prata så mycket om unga officerares benägenhet att inte slaviskt följa reglementet, utan fokusera på den nya kategorin av rutinerade anställda soldater och yngre medarbetare som nu finns i firman.
    Jag anser i grunden att regler skall följas men det finns exempel på situationer när dom INTE bör följas, men mer om det i ett ev. senare inlägg. Allt är som bekant inte svart och vitt.

    Yxorna! Varför börjar dom slarva nuförtiden på ett sätt som äldre tiders yxor inte gjorde?
    Är det som anonym 10:54 säger, att när man inte lyssnar på yxorna så lyssnar inte dom på befälet?

    Men, 10:54, oavsett vad så är det väl ALLTID dåligt att lägga ett nollställt GRG på sina riktmedel? Oavsett vilket kultur av ledarskap som råder i förbandet? Varför har såna odiskutabla fel börjat förekomma?

    SvaraRadera
  11. Att handha GRG vårdslöst är bara idiotiskt. MEN jag måste själv medge att även om man är i fält i 6 månader i sträck så börjar saker sakta falla bort, både medvetet och omedvetet.

    Man skiter i att kolla de sakerna under ågärd-före-körning som man "vet" aldrig går sönder motsv. Istället lägger du tiden på att fixa till IR-stråkastaren som du tillverkat själv.

    Man tappar kanske rätt ordning att göra saker i fält jämfört när du nötte det på skjutvallen. Bara kspn är laddad så funkar den.

    Jag tar en bekväm skjutställning nu, för att jag vet att inget händer. När det väl gäller så gör jag rätt.

    Samtidigt som du utvecklas enormt som soldat på många sätt, så tappar man kunskaper eftersom det inte övas. Du jobbar otroligt mycket, iaf på FS och du lär dig effektivisera helt enkelt. Problemet är att säkerhetstänk riskerar att försvinna på köpet.

    SvaraRadera
  12. Min uppfattning är att gammelyxorna slarvade även förr. Dock fanns det färre regler att bryta mot förr.
    Inte sällan glorifieras tidiga BA-missioner men det fuskades, genades och slarvades även då. Man till och med söp sig fulla och glömde vapen hos samverkanspart.

    Effektivisering av rutiner eller slarv? Det är resultatet (eller konsekvensen) som avgör vad som är vad.

    SvaraRadera
  13. Detta är en klassisk fråga som man kan återfinna på de flesta utbildningsplatser där militärutbildnig genomförts samtidigt som man varit i konflikt/krig (tyskland under världskriget, USA under Vietnamn med många fler exempel). Och grundfrågan är egentligen hur man effektivt implementerar erfarenheter i organisationen?
    Här är kanske en av de viktigaste delarna i den akademiseringen som nu genomförs. Att man lyfter kunskapen från egen erfarenhet (så gjorde jag i afganisatan) till beprövad erfarenhet, (alltså erfarenheter som är formulerade och prövad, ex reglemente och genomarbetate SOP.)Det är oväsentligt om du som individ inte har råkat ut för ett vådaskott på grund av ett felaktigt hanterat vapen om det finns dokumenterat att det har skett för 10 andra och detta finns dokumeterat. Alltså måste vapnet hanteras efter förskrifter som baserad på den beprövade och inte enskilda erfarenheten.
    Svensk utbildning har helt enkelt inte hängt med i omställningen från invasions till instatförsvar när det gäller en stor del av reglementen osv. samt att det inte har funnits någon systematik för att ta hand om den kunskap och erfarenheter som individer tagit med sig från utlandstjänst.

    // Lt, Veteran men inte gammal.

    SvaraRadera
  14. Jag tror att dagens chefer i US har en svårare sits pga. FS-insatsens klart påhittade och tillfälliga struktur. Att vara odiskutabel ledare för en pluton bygger på förtroende från manskapet. Men i virrvarret av konstiga organisationer, stridsvästar och annat så måste en chef ha väldig känsla för feeling i vad denne detaljstyr. Annars tappar han det förtroendet från äldre och mer självständiga soldater. Det är ju mycket utvärderingar och mjuka värden i FM nuförtiden, vilket kanske har skapat mer "tänkande" soldater. Men en tänkande individ vill ha ett svar. På gott och ont. Att säga att soldaten självantänder och dör av giftiga gaser om han använder sin egen chestrig i Darzab, är inte ett svar som kommer att accepteras av veteranen. Cheferna i Afghanistans förvirring har det inte lätt. Å ena sidan lösa uppgiften med bristfälliga resurser, å andra sidan följa direktiv uppifrån och hålla ihop skeppet. För det är som ovan sagt, ska man lösa vissa uppgifter i öknen måste det släppas på en hel del rutiner och regler.

    En intressant sak angående vapenhantering är ju också att FM själv blir drabbad av "lös-uppgften-mentaliteten". Hur många av varje rotation till FS har egentligen en komplett pistolutbildning? Med skjutningar och allt det innebär? Hur många soldater får en hejdundrande två dagars psg-utbildning och blir sen tillkastade ett psg90 och kallas för prickskytt? Hur många är helt plötsligt ksp-skyttar från ingenstans med 2 dagars skjutning på gardet och sen bara kör? Klart som fan att vissa individer inte kan hantera sina vapen när dom inte har fått en riktig utbildning i dom. Men när det gäller att fylla upp platserna till FS då kan till och med systemet skita i reglerna och istället "lösa uppgiften". Tyvärr är det så är sanningen att många yxor inte har rätt utbildning i grunden för den uppgift dom löser på missionerna.

    På individnivå så tror jag att det måste till mer erkännande till enskild individ. Det måste poängteras att kunskapen många veteraner bär med sig är viktig och att vi ska vara föregångsmän för yngre. Vi ska även få erkännande för att vi stöttar den nya Löjtnanten istället för att stjälpa honom. Den kulturen finns i andra armeér men har inte kommit in på bred front i Sverige . Vad som avgör om veteranen blir en stöttepelare för plutonen istället för en självgod enskild soldat som inte spelar för laget, är idag väldigt mycket mer beroende av Plutonchefen än vad det borde vara.

    /Hansel, veteran

    SvaraRadera
  15. Först; Jag är inte soldat.

    För det andra måste jag ställa den obligatoriska frågan; Kan det vara så att reglementet och alla regler inte fungerar i verkligheten när det verkligen gäller?

    Sen, Sverige är ju relativt oerfarna när det gäller krigföring och speciellt krigföring på bortaplan. Vi har därför inte officerer som har riktig erfarenhet av strid. Jämför med USA, hur många officerare (och även generaler och annat) har inte stridserfarenhet? Vietnam, Irak, Afghanistan, Panama etc. De har ju varit på plats i striden och har därför större erfarenhet kring vad som är viktigt och skriver reglerna efter dessa.

    Eller är jag helt ute och cyklar?

    SvaraRadera
  16. 19:43, om vi inte försöker följa reglementen bara för att vi tror att de innehåller felaktigheter så lurar vi oss själva. Hur många gånger har man inte sett att allting fungerande ypperligt efter en övning när uppgiften för övningen var att validera reglementet. Problemet är att man helt sonika skitit i reglementet därför att man haft egna mål som prioriterats såsom dugliga värnpliktiga, flygtid för piloter, e.t.c.

    Jajjemän övningen var lyckad, cheferna har guldstjärna i himlen för att man än en gång lyckats krigsplacera soldater, att MSS, LSS eller någon annan skola eller centra har ställt uppgift till förbandet att testa ett nytt koncept är inte mycket värt. Men eftersom man kvitterade en lyckad övning där målet egentligen var att testa så antas reglementet eller en krigsförbandsspecifikation.

    Nu skickas reglementet eller KFS.n ut på förband och folk blir förvånad över hur man kunnat skicka ut någon sådan idioti.

    Lurar vi oss själva?

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  17. Reglementsutvecklingen har legat nere under närmare femton år, glöm inte det. Nedläggningar, personalflykt och annat har gjort att vi inte haft uppdaterade reglementen där erfarenheter från BA, KS, FS inarbetats.

    Nu kommer äntligen MSR-serien. Från ny SoldF till brigadreglemente. Förbandsreglementen som ger typplutoner med olika bärare stöd i taktik och stridsteknik. Fortfarande finns serien endast som FU 3 men kommer att fastställas under kommande år.

    Där finns det stöd den yngre officeren behöver för att påpeka för individer som gör eller säger fel. Sen måste officerare och soldater STUDERA dessa reglementen, vilket kan vara nog så svårt, då den personliga erfarenheten alltid tycks väga tyngst. "Har jag gjort på ett specifikt sätt under sex månader på en specifik plats i världen så funkar det alltid" verkar många med utlandserfarenhet tycka. Farlig inställning!

    Nu är det cheferna (på pluton, kompani och bataljon) som har bollen att UTBILDA i vad dessa reglementen säger. Skolorna gör det redan och har så gjort de två sista åren.

    Materialet finns, men finns viljan att ta åt sig det som står där...

    /EXC

    SvaraRadera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.